detta är en saga om två änglar.
sann eller ej, tro vad du vill.
ödet bestämde att två själar skulle mötas, mötas för att skapa fin tid.
två vilsna själar växte ihop som en rosbuske mot ett staket.
delade en fin tid.
tills taggarna blev för många. för många så dem kändes av och skadade.
man stack varann, inte med en enda ond tanke.
bara en dålig plan.
så änglarnas vingar började flaxa. medans kropparna fortfarande var tätt intill varann.
de slet, och slets.
motvilliga farväl flaxade dem iväg, men i en cirkel.
dem hittade till varann.
men ödet hade något annat i åtanke för dem. en annan tid och plats att sväva omkring på.
med månens varv så började änglarna förstå. ana vad framtiden skulle bringa.
dem drogs bakåt med en stark kraft av ovilja.
och ett hål bildades inom dem båda, ett hål som bara kan fyllas med en sak
- kärlek.
en sorts kärlek dem inte längre kunde ge varann, även om deras tidigare energi till varann skulle kunna lysa upp en hel värld.
så funkade det inte längre.
tiden för att kämpa emot dragningen fanns inte, inte kraften heller.
syret omvandlades till koldioxid och luften i deras kroppar sved.
det kommer inte sluta svida fören viljan vill så.
nu lever dessa vackra änglar med ett ärr på deras hjärtan.
med förhoppningar om att fylla ut de hål som bildats.
med en speciell kärlek som aldrig kommer dö ut.
med ett löfte.
puss.
Jävligt fint!
SvaraRadera